Tänkte på Gustaf II Adolf i kväll. Nej, det var ju inte honom utan Fältskärns berättelser och alla dom där spännande slagen vid Breitenfeld och vid Lützen och vid floden Lech jag läst om när jag var liten.
Konung Gustaf Adolf stod med sina svenskar och finnar på Tysklands jord att värna det heligaste och högsta i lifvet: frihet och tro. Tilly, den förfärlige gamle korpralen, hade inryckt i Sachsen, och konungen följde honom. Två gånger redan hade de mötts, tigern hade manat lejonet till kamp, men lejonet rörde sig icke. Nu stodo de tredje gången i hvarandras åsyn; det förkrossande slaget måste falla, och Tyskland darrade under förbidan på sitt öde.
En märklig kväll, varm och fuktig, inte alls november eller nästan vinter utan hellre september och mitten av hösten. Regnet fick Mannerheimvägen att glimta men det var någonting fel med färgen ovanför. Himlet borde ha varit svart eller blå men det var bara en massa fula färgtoner som om man hade kastat in alla möjliga färger och inte ordentligt hunnit blanda dom samman. Och den där brandgul färg gatubelysningen ger. Äcklig.
Och det var ju inget riktigt regn heller utan bara små droppar som nästan inte fanns men lyckades ändå göra ansiktet våt.
Gick runt Tölöviken och stannade en stund vid bron. Det kom lokaltåg och snälltåg och InterCitytåg och ett tåg med blåa vagnar, på väg till Moskva eller St. Petersburg, vi var inte säkra. Och sen hörde jag ljudet av ett diesellok. Fick fram min lilla kamera men hann bara se nånting rött dyka upp från under bron och sedan var det bara två strålkastare som avlägsnade sig.
Vi tog den längre vägen hem. Barnen hade mycket att säga men med alla högljudda bussar och bilar på Helsingforsgatan vet jag inte vad.
Tajmingen var i alla fall perfekt. Vi öppnade hemdörren precis när det började regna ordentligt.